Har den polyvagala teorin spelat ut sin roll?

Det är anmärkningsvärt att den polyvagala teorin vilar på föråldrade begrepp inom neurovetenskapen. Begrepp som till och med räknas som myter idag. Men som trots detta inte annamats eller tycks uppmärksammats av flertalet inte ens av ledande traumaexperter.

Den polyvagala teorin vilar på neuromyter

Eftersom neuromyter som treenig hjärna, rädslocenter, reptilhjärna, känslohjärna fortfarande används av storheter som exempelvis Dr Robert Sapolsky så är det kanske inte så konstigt att majoriteten faller för detta.

Den polyvagala teorin bygger på dessa föråldrade begrepp samt dessutom stimulus–respons hjärna (’tryck på knappen’ hjärna = reflexhjärna) och funktionell lokalisation dvs. tar inte hänsyn till den alltmer rådande synen om den samverkan som äger rum över hjärnan, med andra ord en nätverkande hjärna eller för den delen om en prediktiv hjärna.
Om hjärnans nätverk: Jörntell “Ny syn på hur hjärnan fungerar”(1)

”Autonoma nervsystemet är ett kommunikationssystem mellan kropp och hjärna. Inte ett beslutssystem vilket Porges tycks antyda. Det innebär att autonoma nervsystemet inte är ett stimulus-respons system. Med andra ord, det autonoma nervsystemet utgör inte en reflexbåge mellan det perifera nervsystemet och vaguskärnorna i hjärnstammen.” Liem se nedan

Paul Grossman har fört en omfattande diskussion i ResearchGate där han starkt kritiserar Porges teori. Diskussionen har pågått sedan 2016. Läs mer under rubriken ResearchGate – Examining Porges’ “Polyvagal” suppositions

Eftersom texten är ganska svårbegriplig börjar bloggen med en något enklare formulerad artikel om den polyvagala teorins icke varande.

Vila i Frid Polyvagal Teori

Artikeln R.I.P. Rest In Peace Polyvagal Theory, ”Vila i Frid Polyvagal Teori” av Shin Shin Tang. (2)
Artikeln publicerades 14 aug 2021.

Här följer några utvalda delar av artikeln i översättning:
”Vilken terapeut älskar inte den polyvagala teorin? Sedan 2009, när Dr. Stephen Porges för första gången offentligt delade sin teori om hur trauma påverkar nervsystemet, har den blivit allmänt omfamnad av inte bara mentalvårdsterapeuter utan även av yogainstruktörer, meditationslärare och nästan alla som är intresserade av att behandla trauma.

Polyvagal teori har också hyllats av jättar inom området traumatisk stress som Bessel van Der Kolk, Pat Ogden och Peter Levine. Som klinisk psykolog själv trodde jag också att polyvagal teori gav spännande innebörder/följder för läkning genom nervsystemet.

Den polyvagala teorin är ifrågasatt
Även om den övergripande funktionen av vagusnerven inte är ifrågasatt, pekar ett växande antal forskare på bevis som motbevisar den polyvagala teorin (för en omfattande diskussion, se Paul Grossmans (2016) fråga om ResearchGate). Enligt neurovetenskaplig forskning är det osannolikt att någon av de tre premisserna som ligger till grund för den polyvagala teorin är sanna.

Kan något av den polyvagala teorin räddas?
Mot bakgrund av bevisen tror jag inte det. Det finns dock många aspekter av traumasvaren som fortfarande är verkliga fenomen, som exempelvis neurogen bradykardi och traumatisk frysrespons. Men de kan helt enkelt INTE förklaras av polyvagal teori. Att vi är beroende av social gemenskap är sannolikt men återigen inte på det sätt som polyvagal teori beskriver.

Jag förstår att avslöjandet av den polyvagala teorins ohållbarhet kan vara svårt att acceptera för de nördiga neurovetenskapsälskande terapeuterna bland oss. Jag tyckte personligen att det var så nedslående att jag var tvungen att bearbeta mina känslor genom att rita en gravsten (se artikelns bild).
Jag uppmuntrar dig till att själv fördjupa dig i de primära källorna med ett öppet sinne och att börja med referenserna i min artikel.”

Kritik av den polyvagala teorin av Dr Torsten Liem

Torsten Liem, skriver mycket kunnigt och initierat i sin blogg ”Criticism of the Polyvagal Theory” från den 21 april 2021.

I hans blogg kan man också läsa en artikel av Bandler, Price & Keay som publicerades redan år 2000. Dvs. flera år före den polyvagala teorin.
Brain mediation of active and passive emotional coping. Richard Bandler, Joseph L. Price, Kevin A. Keay. Progress in Brain Research, Volume 122, 2000 (3)

Översättning:
”En av de egenskaper som skiljer vårt känslomässiga beteende från lägre däggdjurs är mångfalden och komplexiteten hos de stimuli som utlöser våra känslomässiga reaktioner.

Om du har en sällskapskatt brukar den inte bli upprörd för att den inbillar sig att grannens katt har sagt elaka saker om den bakom ryggen. Däremot utlöses förändringar i vårt (människors) känslomässiga tillstånd ofta av tankar om tidigare eller till och med förväntade framtida situationer.

Uppenbarligen resulterar den evolutionära processen för encefalisering (dvs. den progressiva utvecklingen av hjärnbarken) i en kortikal representation av känslor, såväl som högre associativa funktioner. Ingenstans är denna encefaliseringsprocess större än i den orbitala och mediala PFC – prefrontala kortex. Förmågan att göra en lämplig emotionell bedömning och att hantera en situation anpassat efter omständigheterna är avgörande för förmågan att hantera livets utmaningar. Det är väl etablerat att denna kapacitet kan bli allvarligt störd av skador på orbital och medial PFC. Hos primater ger kopplingarna mellan de tre regionala underavdelningarna av det mediala PFC-nätverket till specifika PAG-kolonner, och förbindelserna med subregioner av hypotalamus och amygdala en anatomisk grund via vilken högre associativa funktioner sannolikt påverkar specifika känslomässiga hanteringsstrategier.”

(Lägg speciellt märke till att ovanstående artikel publicerades många år före den polyvagala teorin. Lägg också märke till att Bandler et al ser våra ’reaktioner’ dvs. beteenden som resultat av samverkande nätverk och alltså inte som enkla reflexer)

Liems blogg: Criticism of the Polyvagal Theory (4)

Den börjar så här (i översättning):
”Jämförande anatomiska och funktionella studier argumenterar mot den postulerade fylogenetiska förankringen av polyvagal teori (PVT). Termen “polyvagal” i den neuroanatomiska konstruktionen av PVT och i den funktionella konstruktionen av systemet för socialt engagemang är också missvisande, eftersom termen antyder att ett “nytt” ventralt vagalt komplex skulle utöva en koordinerande funktion vid sidan av en “gammal” dorsal. Vagusnerven är förvisso en viktig faktor i systemet för socialt engagemang (där hypoglossusnerven bör ingå), men den är inte koordinatorn.
Snarare koordinerar mitthjärnans PAG periakveductala grå, tillsammans med det limbiska systemet och neurala hjärnstamsnätverk, beteendetillstånd som kamp och flykt och frys – med tillhörande motoriska, autonoma och endokrina effekter. I slutändan fungerar många andra hjärnområden, om inte hela hjärnan, som system för socialt engagemang. Följaktligen skulle en omformulering, eller åtminstone en klargörande ändring av namnet behövas.”
(en modest slutsats i sann forskaranda, Kjells anmärkning)

Låt oss återvända till Paul Grossmans diskussion i ResearchGate med utdrag från den 17 och 16 mars 2021 (5)

ResearchGate – Examining Porges’ “Polyvagal” suppositions

Kanske svårbegriplig men håll till godo …
”Den dorsala vagala kärnan, DVMN, påverkar knappt alls hjärtfrekvensen vid stimulering. Under evolutionens gång har de neuron som utövar kronotropisk effekt migrerat ventralt och bildat nucleus ambiguus. Det är den del som Stephen Porges kallar för den smarta vagus eller däggdjursvagus trots att nucleus ambiguus finns redan hos lungfiskar dvs. de tidigaste landlevande ryggradsdjuren (Monteiro et al. (2018), Science Advances: “Cardiorespiratory interactions previously identified as mammalian are present in the primitive lungfish”). Vilket betyder att exempelvis ödlor och ormar har denna myeliniserade snabbledande vagus.

Den dorsala motorkärnan är inte på något signifikant sätt involverad i att minska hjärtfrekvensen under immobilisering. Dorsala vagus är snarare huvudsakligen involverad i tarmens parasympatiska aktivitet.

Autonoma nervsystemet är ett kommunikationssystem mellan kropp och hjärna. Inte ett beslutssystem vilket Porges tycks antyda. Det innebär att autonoma nervssystemet inte är ett stimulus-respons system eller med andra ord, det utgör inte via vaguskärnor en reflexbåge mellan perifert nervsystem och vaguskärnor i hjärnstammen.”

Polyvagal teori vilar på föråldrade stimulus-respons tankar

För att förstå vad stimulus-respons innebär rekommenderar vi ”How emotions are made” av Lisa Feldman-Barrett (6)

Från Feldman-Barrett’s fotnoter:
”Rötterna till denna stimulus-respons-analogi sitter mycket djupt. Vetenskapshistorikern Kurt Danziger skriver att när psykologi, som en ung vetenskap, importerade fysiologiska metoder för att studera sinnets fysiska grund, importerade forskarna antaganden om stimulans-respons. Mentala händelser ansågs vara som interna motoriska händelser som måste utlösas. En person var sinneslös tills den stimulerades av omvärlden.

Denna övertygelse om att hjärnan är ’själlös’ tills den stimuleras av händelser i världen – även om det låter absurt för de flesta av oss idag – förklarar förmodligen förseningen av en av de viktigaste vetenskapliga upptäckterna inom modern neurovetenskap, nämligen att hjärnan är uppbyggd av nätverksbundna neuroner som är inneboende aktiva. Neuroforskaren Randy Buckner skrev ett intressant och underhållande dokument som beskriver hur det tog mer än ett decennium för forskare att inse detta, även om bevisen fanns i studie efter studie…”

Randy Buckner är forskaren som ”upptäckte” och först beskrev DMN, Default Mode Network. Först artikeln kom redan 2008.
The Brain’s Default Network. Anatomy, Function, and Relevance to Disease by Buckner et al (7)

Artikeln som Barrett refererar till publicerades 2011.
The serendipitous discovery of the brain’s default network by Randy Buckner(8)

Föreläsning av Lisa Felman-Barrett om hjärnans nätverk, prediktion och interoception. Se och lyssna på hennes “My summary …” via youtubeklippet. (12)

Ytterligare en referens till stimulus – response som Lisa Feldman-Barrett nämner i heam.info.
Boken “The Brain from Inside Out” av György Buzsáki MD PhD (14)

Utförligare om reflexer

Att enkla beteenden som ofta kallas reflexer inte är enkla utan är långt mer komplicerade beteenden och därför kräver en samordning istället för att vara stimulus-respons ger också följande artikel insikt om:
Concepts, goals and the control of survival-related behaviors av Lisa Feldman Barrett and Barbara Finlay (9)

”Forskare har länge studerat beteenden som påverkar överlevnad inom olika områden av livet, såsom försvar, sökande efter föda, reproduktion, temperaturreglering i syfte att förstå känslors natur.
En viss neural krets, som kallas en överlevnadskrets sägs utlösas av sensoriska händelser i världen. Den ger då upphov till en rad åtgärder alltifrån obligatoriska, stereotypa reflexer till mer flexibla, medvetna svar.
Men från beteendeekologins område utgår man ifrån att så kallade “reflexer” förstås bättre som målmedvetna, flexibla handlingar som utspelar sig under en viss tid. Dessa så kallade reflexer är mycket beroende av det sammanhang man befinner sig i och anpassas efter situationens krav.

Neurovetenskapen om motorisk kontroll tyder på att beteenden i form av rörelser snarare är orsakade av samverkande nervpopulationer. I motsats till de tidigare tankarna om att enkla nervkretsar triggas i form av reflexer.”

Forskning visar – det finns inte ett enkelt förhållande mellan autonomt svar och känslor

Något som ofta antas är att det finns direkta kopplingar mellan olika uttryck för autonoma nervsystemets aktivitet och känslor. Är det så?

Ger en viss känsla alltid upphov till exempelvis högt blodtryck, hög puls, svettning mm? Kan man genom att avläsa autonoma svar säga vilken känsla en person har?
Läs mer om detta i följande artikel: Emotion Fingerprints or Emotion Populations? A Meta-Analytic Investigation of Autonomic Features of Emotion Categories av Feldman-Barrett m.fl. (10)

Översättning:
”Denna metaanalytiska undersökning visar att det inte finns något ett-till-ett förhållande mellan en känslokategori och ett specifikt svarsmönster hos det autonoma nervsystemet. Dessutom observerades betydande variationer av förändringarna i det autonoma nervsystemet vid tillfällen av samma känslokategori. Detta tyder på att förändringar i det autonoma nervsystemet vid olika känslor är mindre av ett kroppsligt fingeravtryck och mer som varierande exempel, som är beroende av de sammanhang de förekommer i.”

Aktivitet i PAG ger mer adekvat förklaring av beteende vid trauma än polyvagal teori

Det framgår av ett flertal referenser att det som Porges har hänfört till att vara en följd av vagala reflexer (beteenden) kan snarare ses som en följd av aktivering av olika delar av periaqueductal grey, PAG. Dessa kan då initera kamp-flykt (lateral PAG) respektive frystillstånd (ventrolateral PAG). Brain mediation of active and passive emotional coping. av Richard Bandler, Joseph L. Price, Kevin A. Keay. Progress in Brain Research, Volume 122, 2000 (3)

Hur har Dr Stephen Porges bemött kritiken

För dig som lärt känna en skarpt formulerad och distingerad forskare i Stephen Porges blir kanske liksom jag överraskad av tonen och formuleringarna i diskussionen med Paul Grossman den 17 okt 2021 – Response to Porges‘ recent attempts to defend his polyvagal conjectures (very similar to my question update). (11)

Den börjar så här:
SP: ”During the past few years Paul Grossman has hosted a dialog on ResearchGate with the intent to falsify Polyvagal Theory. Initially, I thought this was a sophomoric exercise, since theories can only be falsified by proposing an alternative theory that would provide a better explanation of empirical data.

Under de senaste åren har Paul Grossman varit värd för en dialog som förs på ResearchGate med avsikten att förfalska den polyvagala teorin. Till en början trodde jag att detta var en andraårsstudent övning, eftersom teorier bara kan falsifieras genom att föreslå en alternativ teori som skulle ge en bättre förklaring av empirisk data.”

Tonen i denna passus lämnar mycket övrigt att önska. Inga vetenskapligt relevanta inlägg görs av Porges i frågan på ReseachGate.

Många gillar Porges teori men finns det något annat?

Många tycker om att prata om den polyvagala teorin med sina klienter, för klienterna ’känner igen sig’ i den. Vad gör man om man inte kan använda den för att förklara sin terapi?

Detta är inget problem, utan en kunskapsfråga. Det finns numera begripliga och igenkännande sätt att förklara hur vi fungerar. Och som kan göra klienter trygga, både med vad de upplever och vad terapin innebär. Samtidigt som de får förklaringar till orsaksbakgrunder till hälso-, tanke-, relations- och prestationsproblem.

En lättnad när man pratar så alla begriper

När man berättar om hur vi fungerar på ett begripligt sätt, förstår man både ATT man kan göra något åt problemen och HUR man kan förändra dem. Den pedagogiska och terapeutiska EPICA modellen ger dessa förståeliga förklaringar med lättlärda arbetssätt (13)

Modellen har fått sitt namn för att den på ett enkelt sätt skall kunna sammanfatta de komplexa och komplicerade processer som gör oss till de individer vi är.

EPICA modellen står på ett fundament från den alltmer dominerande modellen av hjärnan som en prediktionsmaskin.
En hjärna som i samverkan med den inre och yttre miljön genererar våra beteenden, tankar, känslor, stämningar och skapar det vi ser och hör.

Den prediktiva hjärnan reglerar vår allostas dvs. reglerar immun-, hormon och nervsystem baserat på tidigare erfarenheter. Och anpassar därmed också våra beslut, vår fysiska och psykiska hälsa, våra sätt att umgås och våra prestationer baserat på tidigare erfarenheter.

När dessa prediktiva processer inte fungerar optimalt kan det ge upphov till ångest, stress, depression, anorexi, missbruk, hjärt-kärl sjukdomar, IBS (tarmsjukdom), migrän, ilska, ledsenhet, fientligt beteende och mycket mer.

Referenser

1. Ny syn på hur hjärnan fungerar av Henrik Jörntell
2. R.I.P. Rest In Peace Polyvagal Theory av Shin Shin Tang, Ph.D.
3. Brain mediation of active and passive emotional coping. Richard Bandler, Joseph L. Price, Kevin A. Keay. Progress in Brain Research, Volume 122, 2000
4. Criticism of the Polyvagal Theory Liems blogg
5. ResearchGate – Examining Porges “Polyvagal” suppositions from 17 & 16 mars 2021 av Paul Grossman
6. Stimulus-response view of the brain
7. The Brain’s Default Network. Anatomy, Function, and Relevance to Disease av Bruckner et al.
8. The serendipitous discovery of the brain’s default network by Randy Buckner
9. Concepts, goals and the control of survival-related behaviors av Lisa Feldman Barrett and Barbara Finlay
10. Emotion Fingerprints or Emotion Populations? A Meta-Analytic Investigation of Autonomic Features of Emotion Categories av Feldman-Barrett m.fl.
11. Porges‘ recent attempts to defend his polyvagal conjectures
12. My summary … from Allostasis and Interoception in Brain Function
14. “The Brain from Inside Out” av György Buzsáki MD PhD
 
13. EPICA modellen och den prediktiva hjärnan.

EPICA modellen