Synsinnet fungerar inte som en kamera
När vi skall gå över en gata ser vi först åt vänster,sedan åt höger och sedan åt vänster igen. Varför är det klokt att göra så? Jo, hjärnan minns vad vi såg när vi först tittade till vänster och jämför med vad vi ser nästa gång vi ser till vänster igen. Vi ser ju nämligen inte samma scen igen, när vi tittar till vänster den andra gången.
Så hur kan vi veta att det är samma scen en stund senare? Utan en stabil representation av den föränderliga omgivningen hade vi annars sett en helt ny situation den andra gången vi såg åt vänster. I så fall hade vi inte kunnat besluta oss för när det är säkert att passera gatan.
Med andra ord, vårt korttidsminne gör vår perception “suddig”. Och därmed användbar. Det du ser är alltså inte ‘verkligheten’ utan det du uppfattar ‘verkligheten’ som.
Hjärnan förutser hur vi skall röra oss
Forskning visar att den numera föråldrade tanken att hjärnan är ett stimulus-respons organ dvs. är passiv tills något får den att reagera inte kan förklara varför vi lär oss ett visst beteende som gör det säkert för oss att t.ex. korsa en gata. Det kan däremot kunskapen om den prediktiva hjärnan förklara. Den kan nämligen, byggt på erfarenhet, förutsäga när det är säkert att korsa gatan.
Att kunna förutsäga bygger på att prediktions-avvikelser kontinuerligt korrigerar och uppdaterar åtföljande prediktioner. Aktion, handling är ett sätt som vi kan använda för att minska prediktions-avvikelser. Det vanliga sättet att göra detta på är att vi rör oss i förhållande till det objekt vi ser (eller hör).
I fallet med att korsa en gata rör sig istället objektet vi observerar. Den tidsmässiga variabeln dvs. objektets rörelsehastighet gör att vi ser objektet ifråga på ett nytt sätt vid nästa tillfälle vi ser det. De prediktioner som uppkommer genom att titta två gånger åt vänster, gör att vi kan korsa gatan på ett säkert sätt.
Det är många mycken information som behöver läras in, plus att nya nervkretsar utvecklas, för att ett barns hjärna skall kunna prediktera, förutsäga på ett så pass tillfredställande sätt att det så småningom skall kunna gå över en gata på egen hand.
Sport vore inte möjlig utan en prediktiv hjärna!
Vid snabba skeden, som i vissa sporter, predikterar hjärnan de rörelser som behövs för att exempelvis kunna fånga en boll. Sport vore inte möjlig utan en prediktiv hjärna!
I episodiska minnen ingår rörelser och ögonpositioner. Minnen av dem skapas i samverkan mellan syncentra, superior colliculus, platsceller i hippocampus och kortikala områden. Ögonpositioner kan därför användas för att förändra det inflytande som händelser har på rörelser, beteenden, tankar och känslor.
På basis av neurobiologisk kunskap har vi utvecklat Mindful Eye Positions. Det är en metodik där vi använder ögonpositioner för att re-konsolidera minnen dvs. transformera dem så att deras negativa inflytande upphör.
De hinder för förändring som negativa upplevelser skapar är svåra att förändra genom övning. Inövning av nya färdigheter, rörelser och förmågor förändrar nämligen inte tidigare minnens inflytande. De bara kringgår dem. Det innebär att de kan re-aktiveras av likartade förhållanden som skapade dem. Så kunskap och metoder som kan re-konsolidera krävs för att åstadkomma bestående förändring.
Mindful Eye Positions är tillämpad neurobiologisk kunskap som används för att förbättra sportsliga och sceniska färdigheter.
How mistakes help us recognize things
Context information supports serial dependence of multiple visual objects across memory episodes
