När psykiatriker eller psykoterapeuter pratar om evidens-baserad terapi i media bör man tänka på att de har egenintresse av det de pratar om. Liksom forskare som får sina anslag via att visa på att det de gör är av stor betydelse för andra också.
Det gör att det blir svårt för allmänheten att veta vad man skall tro på. Journalister verkar inte tänka på att det förhåller sig så och ställer därför inte de frågor som behövs för att klarlägga hur det förhåller sig. Antagligen har journalister som grupp inte heller den kompetens som behövs för att ställa särskiljande frågor till forskare på det sätt man gör då det gäller politiker.
Hur mycket kan man lita på någons utvärdering av en företeelse som de har egenintresse av? Det är tyvärr vanligt att psykoterapeuter och psykiatriker jämför terapiformer utan att anföra att de har egenintresse av att göra det.
Några frågor som kan vara värda att tänka på när du behöver terapi:
A. Ger de vanligen använda psykoterapierna, som exempelvis KBT, dig det du söker efter?
Eller fick du helt enkelt inte välja själv?
B. Är du verkligen fri att välja den terapi som du tror dig behöva?
Eller är det någon annan som bestämmer vad som är bra för dig?
Några frågor på vägen till att avgöra om den terapiform man anvisas är värd att beakta:
1. Hur väl hjälper denna terapi för det problem man söker hjälp för?
2. Från mycket lite till väldigt mycket, hur bedömer de som fått terapin ifråga att deras känslomässiga, beteendemässiga och hälsomässiga tillstånd ändrats av behandlingen?
Behandlingsresultaten är deprimerande
Fyra decennier av forskning om psykoterapi har visat att av deprimerade patienter är det mer än hälften som är deprimerade efter att behandlingen avslutats. Av de som förbättrades fick cirka 40 procent återfall.
Två av tre krigsveteraner som behandlats med evidens-baserad terapi (huvudsakligen KBT) har PTSD efter avslutad behandling.
Författarna till artikeln ”The Tyranny of Time-How Long Does Effective Therapy Really Take?”, som är parter i målet, har inget till övers för korttidsterapier utan pläderar för minst 12-18 månaders psykoterapi. Vem som betalar är av underordnat intresse för dem.
Författarna ser därför tillbaka på gamla långvariga psykoterapier med nostalgi. Författarna tar inte hänsyn till, eller känner inte till, att det numera finns effektivare sätt att hjälpa människor.
Den gama vanliga visan om psykoterapeuter som tycker att de terapiformer de själva använder är de bästa och använder alla möjliga argument för att hävda sin egen terapiforms överlägsenhet stötte jag på redan för tjugo år sedan. Att detta inte har ändrats står klart när man läser artikeln ”The Tyranny of Time”. Läs den gärna men tänk då på att författarna har egenintresse av det de skriver om. Författarna är skickliga nog att dölja respektive lyfta fram just de argument de behöver för att sälja sitt eget ”liniment”.
Dessutom nämns, som vanligt, inte ett ord om de metoder som finns utanför skolpsykologins domäner. Psykosyntes, NLP, tapping, ögonpositionsmetoder t.ex. MEP, BSFF med flera metoder har visat sig vara såväl effektiva som omtyckta.
En sak som är värd att beakta är om de metoder som ligger utanför psykoterapins domäner borde läras ut till allmänheten i stor skala. Det som då avgör är om de är effektiva, säkra att använda, lätta att förstå, lätta att lära sig, lätta att hjälpa varandra med, tar kort tid att lära sig, vilar på neurovetenskaplig grund. Detta nämns inte heller ett ord om i artikeln fast det är avgörande för tillgänglighet i ett ansvarstagande samhälle med ändliga resurser till förfogande.
Egenintresse som är illa dolt har ett högt pris. Det innebär att flertalet inte får möjlighet till terapi eftersom kostnaden är för hög.
Folkhälsa är väl till för alla
Det är dags att ge människor det de vill ha. Det borde vara ett samhällsansvar att undervisa allmänheten i kraftfulla metoder. De finns utanför psykoterapins domäner och kan liksom motion utövas av alla. Liksom motion kräver dessa metoder ingen långvarig utbildning. Vår erfarenhet visar att det inte är mängden kunskap som avgör resultaten, utan hur praktiskt användbar den är.
