Den polyvagala teorin är överspelad.
Fram träder kunskapen om den prediktiva hjärnan, som skapar oss i samverkan med kropp och omgivning.
Polyvagala teorin har blivit populär bland många terapeuter, speciellt traumaterapeuter, men också bland allmänheten som tycker sig få förståelse för sina problem. Många psykoterapeuter, kraniosakralterapeuter, kiropraktorer, yogainstruktörer, meditationslärare, andningspedagoger och kostrådgivare lutar sig nu mot polyvagala teorin för att ge trovärdighet åt sin terapi. Förmodligen känner de flesta inte till eller förstår att den polyvagala teorins premisser inte håller för en vetenskaplig prövning.
Premisserna för polyvagala teorin har tydligt visats vara felaktiga. Förklaringarna visar att de är felaktigt grundade såväl fysiologiskt som evolutionsbiologiskt. Men det innebär att förklaringarna inte är lättförstådda om man inte är speciellt utbildad inom biologi och medicin. Den polyvagala teorin är en teori som är falsifierbar. I likhet med alla vetenskapligt grundade teorier som kan visas vara felaktiga dvs. bygga på felaktiga premisser.
Många tycker om att prata om den polyvagala teorin med sina klienter, för klienterna ’känner igen sig’ i den. Vad gör man då om man inte kan använda den för att förklara och grunda sin terapi på?
Det finns andra förklaringar som är både pedagogiska och terapeutiskt användbara
Detta är numera inget problem, utan snarare en fråga om vilken kunskap man lutar sig mot. Nu finns det andra begripliga och enkla sätt att förklara hur vi fungerar som kan göra klienter trygga både med vad de upplever och vad terapin innebär. Samtidigt får de förklaringar till bakgrunderna till sina hälso-, beteende-, tanke-, relations- och prestationsproblem. Då förstår man både att man kan göra något åt problemen och hur man kan förändra dem. Den pedagogiska och terapeutiska EPICA modellen ger förståeliga förklaringar med arbetssätt som bygger på samma tankegångar.
Följ flocken så är du säker, eller hur?
Varför pratar så många fortfarande om den polyvagala teorin? Förmodligen för att flertalet tror att det majoriteten säger eller tycker skulle vara ’rätt’ och därmed sant. Men majoriteten har inte alltid rätt. Så är det med polyvagala teorin.
På motsvarande sätt är det med begrepp som treenig hjärna, rädslocenter, reptilhjärna och känslohjärna som många fortfarande använder sig av. Den polyvagala teorin bygger dessvärre också på dessa föråldrade begrepp. Dessutom på stimulus–respons hjärnan (’tryck på knappen’ hjärna) och funktionell lokalisation.
Dessa begrepp använts flitigt på ledarskapskurser och i coachingsammanhang. Men också på specialkurser för terapeuter som NICABM:s och PESI:s kurser för terapeuter & allmänhet, på kurser i Somatic Experiencing, InterPersonal Neuro Biology, EFT, Havening samt inom yoga och mindfulness. Dessutom fortsätter tv, radio, press och flera hemsidor att odla dessa neuromyter.
Läs om den enade hjärnan som samverkar med kroppen och världen. Den som träder fram när den tredelade hjärnan går i graven.
Du finner denna e-bok här.
Vi, Ann-Sofi och Kjell Forsberg, har använt oss av den polygala teorin i våra utbildningar. Efter att ha tagit del av den vetenskapliga kritiken, tog vi nyligen, i maj 2021, avstånd från den polyvagala teorin med sina förklaringar. De vetenskapliga resonemangen som visar på att teorin är ohållbar var då lätta för oss att inse. Den rensas därför ut från våra presentationer och utbildningar. Med EPICA modellen behövs den tacksamt nog inte.
Den pedagogiska modellen med trafikljuset är fortfarande väldigt användbar. Just som tankemodell för att ge en enkel förklaring till vad som händer vid traumatisering eller då man aktiverar trauman, i såväl livssituationer som vid terapi. Tänk dock på att stimulus-respons begreppet är ett föråldrat synsätt.
Till sist en liten undran. Borde psykoterapier också grundas på vetenskapligt testbara teorier?
Översättning av text från Paul Grossmans diskussionstråd
Nedanstående text är en av Kjell förbättrad Googleöversättning. Text speglar en liten del av en diskussion som pågått under flera år och kan utgöra en god start för att förstå vad det är som gör att den polyvagala teorin är överspelad. Trots att det finns massvis av utbildningar och terapeuter som använder och gillar den.
Paul Grossman 17 mars 2021
Ett relevant och mycket personligt e-postmeddelande (12 februari 2021) från en neurovetenskapare inom ämnet autonoma nervsystemet, ANS Alexander Gourine (t.ex. Gourine AV, Machhada A, Trapp S, Spyer KM. Cardiac vagal preganglionic neurones: En uppdatering. Auton Neurosci. 2016 aug; 199: 24-8. Doi: 10.1016 / j.autneu.2016.06.003. Epub 2016 1. juli PMID: 27396874):
”Jag har bläddrat igenom den diskussion du har initierat på ResearchGate om den polyvagala teorin/hypotesen. Det var först igår som jag stimulerade DVMN [dorsal vagal motor nucleus] neuroner ontogenetiskt med hög frekvens / hög intensitetsstimulering i ett experiment – hjärtfrekvensen förändras knappt, sjunker som mest 5%. Under evolutionens gång migrerade/vandrade alla vagala hjärtneuroner, som utövar krono-tropisk [hjärtfrekvens] -kontroll av hjärtat, ventralt och bildade nucleus ambiguus.”
Således återigen (efter många upprepade konsekventa resultat under de senaste 50 åren) är det vetenskapliga beviset tydligt, djupgående hjärtfrekvenssänkning under psykologiskt immobiliserande situationer, som känslomässig frysning eller psykologisk dissociation (om nu denna extrema minskning av hjärtfrekvensen egentligen förekommer) har ingenting (eller extremt lite) att göra med dorsala vagus.
Detta faktum undergräver de grundläggande underliggande förutsättningarna för de polyvagala spekulationerna, som antar att evolutionärt mer primitiva vagala centra på något sätt är ansvariga för sådana negativa känslomässiga reaktioner. Mina senaste kommentarer och citat (se ovan) i denna dialog visar tydligt att de polyvagala antagandena om vagus fylogenetiska utveckling (=utveckling under evolutionen) också är felaktiga.
Dessa vilseledande antaganden är centrala inslag i ”saker” som är polyvagala och har införlivats i begrepp och tänkande på fenomen som känslomässig frysning (vilket likställs med och kallas för “dorsal vagal shutdown”), emotionell reglering, socialt engagemang, ja till och med medkänsla!
Detta har lett oss in på en väldigt falsk väg, vilket indikeras av den extremt breda popularitet polyvagala referenser åtnjuter. Referenser som behandlar dessa felaktiga idéer som fakta, inte fiktion. Jag vet att bland forskare (och andra också) är det pinsamt att ta tillbaka uttalanden och att det kan vara skadligt för karriären, men jag är rädd för att det är det som krävs (underförstått att Porges bör ta avstånd från den polyvagala teorin).
Läsare som har följt detta utbyte (om den polyvagala teorin) under de senaste fem åren (liksom de andra relaterade frågorna och projekten) kommer att ha märkt att inte en enda förespråkare för polyvagala begrepp/föreställningar/idéer ens har försökt komma med bevis för att motverka de bevis jag har samlat. Inte heller har de någonsin försökt ge rimliga argument mot min motbevisning från 2007 av de polyvagala idéerna tillsammans med den framstående evolutionsbiologen EW Taylor In Biol. Psychol.). Det är verkligen dags att se vagus och dess viktiga funktioner på ett realistiskt sätt.
Länk till det engelskspråkiga underlaget från Paul Grossman
